Nästa dröm var 1996 och den var mycket mer innehållsrik:

Där såg jag mig själv stå i vita kläder, utanför ett känt matställe i min hemstad. Brevid mig satt flera personer på en bänk. De hade alla minst ett klädesplagg som var vitt. Det var sommar, det var varmt, gräset var grönt, asfalten luktade och de på bänken hade en liten radio som de lyssnade på. Jag uppfattade att de lyssnade på något stort evangemang , kanske sport? Plötsligt blev radiostationen alldeles död och tjejen som höll i radio försökte få in någon annan radiostation, men ingen hördes.

Då sade jag - Någon har sprängt en Atombomb i Atmosfären.

Den känslan av förnöjdsamhet som tidigare präglat livet, förbyttes till rädsla. Människorna försökte förgäves få tag på en radio som fungerade. Men alla radioapparater var döda. Så förflyttades jag framåt i tiden. Det var höst och allmänn mobilisering. Man hade utvecklat ett system för att kommunisera via flaggor, därför att all elektronik var utslagen. Militären var rädda för att Sverige skulle bli anfallet från luften. Alla var otåliga och väntade på bombplanen. Men de verkade inte dyka upp. Vinter kom och gick, men inget anfall. På våren blev jag delegerad att leda en spaningstrupp som skulle observera luftrummet genom att använda långa kikare. Alla i min spaningstrupp hade full krigsutrustning och gröna kamoflagekläder. Det var uppenbart att nu var risken för ett anfall mycket stort. Plötsligt var det en soldat som ropade att han hade sett något i luften. Det visade sig vara en stor silverglänsande "cigarr" som närmade sig snabbt. Alla var förvånade. Plötsligt sköt den ut en kraftig ljusstråle på en mina soldater i truppen och han flög iväg in i farkosten, en till soldat som stod en bit ifrån mig och plötsligt var det min tur att göra en luftfärd. När jag vaknade, var jag naken i en hermetiskt sluten glasbur och en kvinna i 25-30 års åldern kom in och gjorde några undersökningar på min kropp. Svag och trött leddes jag sedan av kvinnan till ett förvaringsrum, där andra nakna män låg på golvet.

- Du är trött på grund av miljöombytet, lägg dig ner och vila så blir du mycket piggare sen sa hon och låste dörren.

Flera av männen låg och sov, några halvsov. Jag kunde inte stå emot tröttheten utan somnade själv.

Jag vaknade utav att en annan kvinna hade kastat kläder på mig och bad mig att klä på mig och komma ut. Jag var fräsh och pigg när jag kom ut påklädd. Hon förklarade att hon skulle vara min värdinna och visa mig runt på rymdskeppet. Hon var en från en annan värld, fastän hon såg ut som en människa. Medans vi gick där sade hon att allt jag såg ombord på rymdskeppet var på ett ungefär som i verkligheten, fast förenklat till min nivå av kunskaper. Hon sade att hon ser ut ungefär likadan i verkligheten, som jag såg henne. Längs ytterväggen fanns det fönster med lister runt onkring. Jag såg landskapen och vatten där nere och jag såg moln en bit längre bort. De var nedanför rymdskeppet. Sedan gick vi till en vägg och en lucka for upp in väggen, där inne var en TV och hon sade att jag skulle titta på den. Jag såg först Sveriges regering, de gick av och an i ett rum, de verkade mycket oroliga. Sedan såg jag Norges regering och de var sjuka, men alla byggnader stod kvar intakt.

- Det beror på strålningen som kommer från den nya bomben, som era vetenskapsmän har tagit fram, sade hon.

Sedan fick jag se en sekvens innan kriget, där landet som hade uppfunnit bomben byggde skyddsrum som innehöll en metallskiva som var 2-3 cm tjock. Jag förstod att det var ett skydd för strålningen från den nya bomben. Väggarna var för tunna för att skydda mot en atombomb. Men rummen verkade skydda mot kemisk och biologiska stridsmedel, med tanke på alla filter de satte in. Jag såg aldrig några uniformerade som byggde rummen, utan de såg ut som vanliga arbetare. Sedan fick jag åter se Sveriges Regering och de var lika oroliga och de gick av och an i rummet. De såg apatiska ut och de verkade ha gett upp hoppet. Medans jag pratade kom en Italiensk läkare förbi. Gråtande sade han att han nyss hade nyss strålat upp från Italien, efter att han konstaterat att det inte fanns något mer att göra, för de sjuka - de var döende. Sedan visade han Italien på TV skärmen och det Universitet han hade studerat på i Milano, för flera år sedan. Det var då han hade hört talas om mig. Mannen hade en medfödd förvanskning av högerhanden. Jag blev mycket tagen av vad han sa.

Efter det samtalet gick vi tre tillsammans över till den andra sidan av rymdskeppet. Min värdinna bad mig att öppna och kliva in genom en av dörrarna. Det gjorde jag och till min glädje fick jag se en stor folksamling och jag kände igen alla! Jag hade träffat dem tidigare, de var från olika världsdelar. och jag hälsade på flera och jag såg att Italienaren började prata med en av dem. Men min värdinna syntes inte till. Sedan fick jag syn på en man och en kvinna som var "halvmateriella" Jag började gråta av lycka. Kvinnan var så lång, så att när jag skulle omfamma henne, nådde jag knappt upp bröstkorgen! Hon var säkert 2.30! Efter att jag hade samspråkat med individerna i rummet, gick jag ut igen. Där var min värdinna och jag frågade hur det var möjligt att jag kände igen personer som jag visste att jag aldrig träffat förut.

- Det du ser är en tänkt framtid 10-15 år från nu. Det kommer att bli krig, som du har sett om ingenting görs åt saken.

 - Det är en sak som du måste varna ditt folk för. Sverige får inte gå med i NATO, då kommer samma hemska öde att drabba er som Norrmännen. Vi tror inte att risken är så stor, men den finns dock. Sedan är det en sista sak jag vill visa dig och vi gick till ett ett rum i slutet av korridoren.

- Nu lämnar jag dig här, gå in när känner dig mogen sa hon och gick. Efter ett tag gick jag in dit och det visade sig vara av privat natur....

 ----------